[Italienska] Med viss brådska, denna sammanfattning skriven under de stora dagarna av generalstrejk, kamp och organisering i Tunisien där man föreslår en synpunkt ur vilken man kan se på ”det kämpande Mahgreb” som behandlar utvecklingen, innovationerna och den tunisiska rörelsens dyrt erövrade brytningar mot krisen och regimen.

Från rätten att fly till rätten till motstånd.
Denna följd beskriver arbetarklassens rörelse som när den kan och när den vill kämpar och organiserar sig spridandes konflikt över det egna sociala territoriet eller tvärtom väljer en kamp genom att organisera sin rörelse mot annat håll [Y.M. Boutang]. Migrationens rutter är i det nordafrikanska fallet omedelbart en kamp mot Fästning Europa, mot dess regeringsstrategier över det levande arbetet. Den senaste tidens händelser i Tunisien får inte lura oss: det är inte något plötsligt utbrott, utan snarare en förändring i riktning mot en permanent konfliktualitet som fram till nyligen föredrog att framställa sig som migration och som i dag, i Tunisien, har valt att påverka på dess eget territorium (och det med kraft och uppfinningsförmåga!). Kort sagt, utövandet av rätten att fly (som också betalas till priset av drunkningsolyckor i Medelhavet, internering och exploatering i den europeiska produktionen) följdes av praktiserandet av rätten till motstånd, organiserad och utövad i en offensiv mot regimen i Karthago, den postkoloniala vasallen inom sfären för det europeiska inflytandet.

En generation mot krisens regim.
Den tunisiska regimen är en klientelistmaskin som är organiserad för att genom våld och brutalitet expropriera den rikedom som produceras av de egna arbetarnas händer och hjärnor på en marknad som ser 80% av handeln gå mellan Tunisien och den Europeiska Unionens länder. Och den extrema fattigdom som producerats av handelssystemet med EU motsvaras endast av den rikedom som det tunisiska etablissemanget har kunnat njuta av i årtionden genom en polisstat med fria händer att kväva och undertrycka varje möjligt uppror från de fattiga, egendomslösas och rånades sida.

Den tunisiska regimens ekonomiska politik är inte en uppfinning av lobbyn vars högsta höns i mer än 20 år hetat Ben Ali utan går tillbaka till de val som Bourguiba gjorde omedelbart efter krisen på 70-talet vilket ledde den gamle despoten att överge den kooperativistiska utvecklingspolitik som kännetecknade Destourpartiets socialism för Tunisiens intåg på den framväxande nyliberala globala marknaden.
Det ekonomiska beroende som den nordafrikanska regionen har till Europa höll även Tunisien i sitt grepp som efter att ha inrättat semesterorter längs med sina kuster för europeiska medborgare inte hade några andra utvecklingsområden.

Det är alltså ingen slump att upprorets första dagar utspelades i regionen Sidi Bouzid och att den kommande rörelsens tekniska och politiska sammansättning redan var fullt mogna medan man i denna stad belägrade byggnader av offentliga och privata institutioner. Sidi Bouzid är ett av Tunisiens främsta jordbrukscentra och som i årtionden har fått sina producerade rikedomar vilt exproprierade utan att någonsin ha fått något tillbaka i form av utvecklingspolitik eller investeringar inom jordbruks- och livsmedelsindustrin, undantaget är utbildning vilket också gäller för resten av landet.

Den euro-tunisiska marknadens kris och statsskuldsskrisen har brutit det kommando som utövas av EU vilket arbetarklassen utnyttjat för att slå mot fienden. Nu handlar det inte längre om kamp mot Fästning Europas nyliberala regim genom migration utan om klasskamp mot den lokala regimen i krisens globala område. Upprorets rörelse hade sitt första epicentrum och befäste några av dess mer uthålliga och handlingskraftiga sociala och politiska punkter i en region (mellan Sidi Bouzid, Kesserine och Tahla) där krisen visat sig på ett hårt sätt i samma proportioner som den repressiva förvaltningspolitik av fattigdom mött de höga utbildningsnivåerna.

Det är i denna motsättning som det unga proletariatets sociala subjektivitet kunnat fånga den politiska energin för att bli en generation-i-sig. Genom en radikal utbrytning från den våldsamma regimen med misär och fattigdom, i denna rörelse av separation och bekräftelse på ett radikalt alternativ, har man organiserat fattigdomen och misären för att ge tillbaka värdigheten till arbete och till kunskap samtidigt som man involverat mångfalden av kamper mot krisen och regimen. Det är kring denna tendens i klassammansättningen som den tunisiska rörelsens revolutionära blivande trycker på och här som mångfalden av sociala uppror och politisk oförsonlighet som klassen och det civila samhället har hittat en formidabel intressegemenskap.

Rörelsens organisationsplatser öppnades tack vare dessa mycket speciella egenskaper givna av den sociala sammansättningen. Från fackföreningslokaler till sociala nätverk och till möten på universitet och skolor, har man skapat platser för återtagande av politiken, av debatt och av direkt aktion. Det handlar om en omedelbar förvandling av solidaritetskommittéer, som efter revolten i Sidi Bouzid den 17:e december spridit sig överallt, till verkliga konstituerande lokala församlingar. Institutioner av klassautonomi vars offensiva motsånd och radikala antagonism är uttryck för ”andra” sociala relationer, för en annan rättvisa och den kommande demokratins praktik.

Taktiken åt facket…
Ben Ali darrade av den jordbävning som produceras av detta konstituerande och antagonistiska andra, bestående av ett immanent plan av organisering och ständig kamp. Efterfrågan på en mer rättvis ekonomisk politik spred sig med ett stort språng över en natt genom Tunisien som en befrielserörelse mot regimen och den kapitalistiska krisen. Denna plötsliga förändring som mognat av den revolutionära subjektiviteten har visat sig i användandet av facket, tack vare förmågan hos de lokala klubbarna som möjliggjorde rörelsen att påföra strategin och att ge den taktiska funktionen åt facket. Facket som taktik och generalstrejken som rörelsens utveckling och kontinuitet – häri ligger förutsättningarna för mobiliseringarnas första stora seger som var av upprorskaraktär och som sedan januari har radikaliserats och massifierats fram tills bortjagandet av Ben Ali.

Regimen svarade med en repression som nått krigsnivåer, ett belägringstillstånd som sträckt sig till hela städer och med offentliga avrättningar. Som ständiga svar kom från fackligt håll planerade strejker, från organiseringen genom sociala nätverk kampinitiativ och spridandet av diskurser och motinformation, spridandet av studentförsamlingar och civilsamhällets agitationer vilka är kopplade till och sammansvetsade med klasskampen som öppnats av det kämpande utbildade sociala avantgardet. Det handlar inte längre om unga fattiga eller arbetarungdomar, utan om en generation-i-sig med sina egna syften och befrielseändamål.

Klasskampen har mognat i sitt revolutionära blivande genom att manifestera offentligt mot det förtryck som Ben Ali regimen varit i stånd att utöva. Och öppningarna för rörelsens krav som regimen genom TV-sända tal till nationen av diktatorn (det sista på den tunisiska dialekten till och med!) togs för vad de var av rörelsen: uttryck för svaghet hos en motpart jagad av en social ackumulering av samarbete och motmakt.

Den post-islamistiska splittringen
Under rörelsens utveckling och spridning under januaridagarna  har regimen försökt spela manipulationskortet genom att berätta om revolterna som om de var utförda av grupper kopplade till den radikala islamismen och med hänvisning till terroristorganisationer som al-Qaida Maghreb eller till andra mystiska krafter. På så vis ville man å ena sidan försäkra sig om stöd i den internationella politiken för den slakt som under dessa dagar blir allt mer våldsam, och å den andra fanns möjligheten att separera de sekulära delarna som är aktiva i spridandet av den sociala rörelsen. Till regimens propagandahjälp kom mycket punktligt en mängd av pressmeddelanden, uttalanden och videomeddelanden i solidaritet som skickas av en rad olika fraktioner från den islamistiska fundamentalismen. Inför denna händelse fortsatte rörelsen helt enkelt enligt sin dagordning, delvis genom att ignorera delvis genom att avvisa alla provokativa inblandningar av den internationella islamismen och fördöma regimens försök till kriminalisering.

Den tunisiska rörelsen visar med sin innovativa kraft upp en radikaltet som splittrar den till det ändlösa kriget kopplade mediemaktens retorik och och infångande dispositiv. På Tunisiens eldiga torg uppstår mellan december och januari en första viktig och avgörande manifestation, i ett arabiskt-muslimskt land och av en post-islamistisk och icke-fundamentalistisk massrörelse, där kroppen experimenterar med de oändliga förmågor den har möjlighet till inklusive frigörelsen från den religiösa diskursen.

De tunisiska händelserna visar på en utväg ur berättelsen om ”civilisationernas” krig in i en som handlar om kriget inom civilisationen, mellan dem som exproprierar och dem som exproprieras. Den uppenbara frånvaron av islamistiska organisationer i upproret ger oss rätt här. Ennahda, som är den viktigaste tunisiska islamistiska organisationen (vars modell är den turkiska regeringens islamisk-liberala politik), förefaller inte ha sett någon möjlighet att förverkliga sitt gudomliga kall bland de revolterande tunisierna och därför valt att hålla sig långt från de generalstrejker som har lett till diktatorns flykt. Med Ben Ali väl bortjagad framträdde man i säkerhet framför västerländska tv-kameror, med en extrem opportunism och intresserad pragmatik i jakt på synlighet. Men detta kännetecknar alla partioppositioners politiska klass, inklusive sekulära och socialistiska fraktioner, mer eller mindre erkända av den gamla regimen (med ytterst få undantag, såsom de Tunisiska Arbetarnas Kommunistiska Parti) som till och med väntade till 9/1 2011 för att utfärda ett gemensamt uttalande vilket bad diktatorn om ett omedelbart eldupphör för att sedan ”skapa en nationell debatt för att lösa problemen och inleda nödvändiga reformer.”

I sammandrabbningens avgörande dagar visade fraktioner och partier av de socialistiska, sekulära, kommunistiska och gröna traditionerna visat sin oförmåga att förstå och stödja rörelsen och även i att delta enligt deras egna syften i den revolutionära processen. Efter Ben Alis flykt dök de upp på scenen igen, kallade av regimen för att bygga en så kallad övergångsregering på väg mot mot fria val, en händelse som avlegitimeras och bestrids av rörelsen och fackföreningsorganisationen som inom loppet av några timmar drog tillbaka sina ministrar med förklaringen att man inte erkände den nya regeringen.

Övergången: armén, milisen och lokala självförsvarsgrupper.
Den 14 januari var dagen för generalstrejken och då som de krafter som ackumulerats under den tunisiska rörelsens månadslånga revolt exploderar. Efter en dag av sammanstötningar lyckas man att skrämma bort tyrannen och armén kliver upp på scenen. Militären, som sedan i januari är utposterade till alla städer i landet för att upprätthålla en slags neutral ställning mellan polis och demonstranter, lyckas få en hel del sympati från de senare då de blir den sista och enda institution som kan fungera som en länk mellan befolkningen och staten. Det är alltså den värnpliktiga armén som tar kontroll över städerna och försvarar den institutionella ramen under övergången efter Ben Ali.

Ministern Ghannouchi, en viktig man i regimen och som 2006 pekats ut av den amerikanska ambassaden i Tunis som en möjlig efterträdare till Ben Ali, tar Ben Alis plats och förklarar för allmänheten att han arbetar för att bygga en regering som kan anordna fria val och vidta åtgärder för att tygla utvecklingen av de krav på frigörelse som rörelsen hävdar.

Från detta stadium utvecklar man från det tunisiska etablissemangets sida en politisk och sedan militär attack mot rörelsen. De som kallats för att bilda regering är mer eller mindre kända personer från oppositionspartierna och det civila samhället samt ministrar från den tidigare Ben Ali regeringen och flera män i regimpartiet (RCD), amnestier tillkännages och slutet på censuren av Internet bekräftas. Inom några timmar drar facket (UGTT) tillbaka sina män från regeringen i misstroende vilket ger ett organiserat uttryck för rörelsens vilja och bekräftar facket som ett taktiskt redskap använt av revolutionära processer.

Efter att misstroendet uttryckts mot regeringen understödjer och främjar facket offentligt inrättandet av lokala försvarsgrupper som organiseras av solidaritetskommittéer spridda över Tunisien och utvecklingscentra för initiativet. Dessa grupper är rörelsens svar på den väpnade milisen bestående av poliser, brottslingar, RCD-aktivister lojala mot Ben Ali, som efter diktatorns flykt började agera som milis vilken försöker sätta skräck i arbetarkvarter och banlieues genom att sätta eld på hus och små butiker, angripa fackföreningslokaler, provocera sit-ins och demonstrationer, skjutandes vilt i stadsdelarna, allt i syftet att slå i områden där rörelsens sociala avantgarde bor. Skapandet av lokala självförsvarsgrupper har blivit ett effektivt medel för socialt och politiskt försvar mot försök att med terror och väpnad repression neutralisera rörelsen och att se till skyddet för den sociala autonomi som uppnåtts genom kamp och organiseradet av solidaritetskommittéer.

Kris i regerandet i syd.
Milisens intåg på scenen och arméns inte så diskreta ”aktivism” följer parallellt västmakternas återtagna initiativ efter traumat post-Ben Ali. Europa är berövade en viktig ekonomisk partner i det nordafrikanska sammanhanget och en pålitlig allierad i de politiska och militära initiativen för att bekämpa migration och islamistisk radikalism. Utan Karthagos vasall så förlorar Europa, särskilt Frankrike och Italien, en stabil andel av inflytande i Medelhavet. Pressade från söder i Sudan genom Vita husets anti-kinesiska offensiv och i Öster då den egyptiska regimen nu befinner sig i öppen kris på grund av det gradvisa upprättandet av en social rörelse mot etablissemanget som leds av Mubarak och mot de höga levnadskostnaderna.

Det som återstår för den Europeiska Unionen är Algeriet som fortfarande är förenat genom de rörledningar som pumpar olja och gas till kontinenten men vars sociala situation inte lovar någon långsiktig stabilitet. Detta oroar Vita huset som efter störtandet av Ben Ali skickade en utsänd för att diskutera situationen med algeriska ministrar. För Italien,det sista västlandet att vända Ben Ali ryggen, är Gaddafi nyckelspelaren i Medelhavet för att upprätthålla en roll (åtminstone) på den internationella arenan och att räknas som något, så man försöker fördjupa sin politik med Libyen.

Det är också av dessa skäl som Europa aldrig har viftat med flaggan för mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter i ansiktet på Ben Ali och hans polisstat, än mindre brydde man sig om att skälla ut Karthagos vasall medan hans polis ösde på med brutalt våld för att undertrycka upproren i början av januari. Europeiska Unionen är livrädd för att en sydlig front i Medelhavet denna gång kan öppna upp, nu när man brottas med krisen och med statsskulder kan de bara med extrem rädsla se på ett destabiliserat Maghreb som inte härrör från radikal islamistisk aktivism (vilket fortfarande är hanterbart, dock inte utan svårigheter, inom ramen för det så kallade ”kriget mot terrorismen”), utan från sociala uppror eller, som i fallet Tunisien, från klasskampens öppnande av utrymmen som är i stånd att svepa bort statsöverhuvud och vända upp och ned på institutionella strukturer.

Om tendensen som framträder i termer av klassammansättning och framväxande subjektivitet är inriktad mot ett genom kamper enat Maghreb, kan proletariatet dra nytta av den europeiska svaghet som inte kan låta bli ta till Washington för att politiskt försöka begränsa eller (militärt) krossa konfliktens och reapproprieringskampernas organisation i den globala krisens Maghreb-område. Inte överraskande att den amerikanske ambassadören i Tunis 20/1 2011 utfärdade en officiell förklaring i vilken man, förutom att ta upp uttalandet från Obama (som förra månaden hyllade den demokratiska förnyelsen av det tunisiska folket), direkt stöder regeringen och Ghannouchis idéer om ”övergång.” Man råder tunisierna att fortsätta ”lugnt och ansvarsfullt” med en försäkran om att USA ”skall vara med er under övergången till en stabil och fredlig demokrati.” Vita huset försöker kontrollera den tunisiska rörelsen genom att stödja den nya regering som man aldrig ville ha men som provocerats fram av ett folkligt uppror. En rörelse som fortfarande kan överraska, som stöds av en global hackeraktivism för att säkerställa kommunikationen mellan de revolterande och för att försvara informationsflödet mellan upproret och resten av världen och som genom informationsattacker kan slå ut den officiella kommunikation även i ett kritisk sammanhang där motparten tar sådana initiativ.

En kämpande generation tar sin plats i Medelhavet.
Utövandet av rätten till motstånd mot krisregimen i Tunisien fortsätter genom att avvisa tragikomiska pseudoerövringar som erbjuds gatorna och torgen av oppositionspartierna som finns kvar i Ghennouchi regeringen. Rörelsen följer konsekvent sina egna syften och ädla mål om frigörelse och efter att ha fördrivit tyrannen arbetar man nu för att bli av med tyranniet. Försvaret av de konstituerande institutionerna och attacken på det våldsamma exproprieringssystemets fortsättning  som fördömt majoriteten av arbetarna och de arbetslösa till fattigdom är de tendenser som initiativet koncentreras kring vilket visar att det redan finns en ”annan” motkonstitution i blivande. Klassautonomins fördjupning och konsolidering som utvecklats från utbildning man fått genom kampen har kunnat centralisera de många proletära kamperna och det civila samhället genom att organisera dem i konvergens mot regimen.

I Tunisien finns det inte längre ”ungdomar”, eller snarare unga under regerande, men det finns en generation-i-sig som spelar huvudrollen i sin möjliga frigörelse, som kan organisera fattigdom för att återge värdigheten till arbete och kunskap, som kan samarbeta och vara omedelbart annorlunda och antagonistisk till krisen. Denna tendens känner igen sig i den brinnande Mohammed, arbetslös ekonom med frukt och grönsaker händerna för att överleva, i någon av de universitetsforskare som kämpar hela natten med hemkörning av pizza eller i den prekär som med en examen i handen arbetar på ännu en obetald praktikplats. Denna tendens bryter Fästning Europas och Maghrebs gränser, inte bara i den proletära fantasin utan också i klassammansättningens materialitet som kan göra Medelhavet till ett område av kamp och organisation istället för regerande över migration. Om detta vittnar klasstriderna i Tunisien och hur den närmsta utvecklingen än går så har de redan gjort något som hela världens proletärer ser till.

Åt rörelsen strategin, åt facket taktiken och i strejken bekräftelsen på andra former av sociala relationer som är antagonistiska till krisregeringen. Detta är den nyskapande innovation som produceras av ett proletariat på bara ett par dagar, som fram tills nu var tvingade till tystnad och misär. Det är på denna nivå slaget förs på idag: mellan trycket från rörelsens konstituerande praktik och elitens försök att genom förtryck och utspel neutralisera (i bästa Ben Ali stil) de transformerande instanser gatorna och torgen hävdat.

Striden i dag är mellan regerningskonstitutionen som måste reformeras för att säkerställa etablissemanget och västmakternas intressen och en annan kommande konstitution som kontinuerligt baseras på relationer som rörelsen producerar och reproducerar utanför och mot den statliga exploateringen den numer gamla regimen står för. Facket fortsätter i detta sammanhang att verka som taktiskt verktyg och stora delar av av det civila samhället är i rörelse i den sfär där generationen-i-sig utkämpar klasskamp vilket även kan dra in andra regioner, genom innovationen hos detta första icke-fundamentalistiska och post-islamistiska revolutionära blivandet. De destabiliserande effekterna av denna händelse, som kan bli till en process på annat håll, på de arabiska och västerländska makterna kommer inte låta repressionen från den lokala och globala ”reaktionens parti” vänta på sig.

Vare sig alternativet är militärt eller i form av rekupereringar uppifrån av den revolutionära processen kommer de att ha att göra med en kämpande generation som istället för rätten att fly föredragit utövandet av rätten till motstånd vilket fått hela världens proletärer att upptäcka fattigdomens offensiva kraft när man lämnar religionen i himlen medans man på marken kämpar och organiserar sig för att ta tillbaka allt, här och nu.

/ Fulvio Massarelli

 

Översatt av Josef Yusuf för motkraft.net