[Italienska] Av Fulvio Massarelli

Diktatorn Ben Ali darrade! Och han darrar fortfarande om det är sant att han parkerade ett jetplan redo för en utrymning intill presidenthemmet Kartago

Revolten sprider sig genom alla städer och trycker ökar på regimen efter att 23 år gått sedan den inrättades. Även i Tunisien, liksom på andra sidan av Medelhavet, är det den kämpande utbildningssektorn som startar en process av vägran och sociala konflikter och som framträder ur krisen som det sociala avantgardet och som sammanlänkande punkt för de många arbetarkamper som avlöst varandra i decennier nu – lika fragmenterade som radikala och modiga.

Efter den 17 december, då den arbetslöse akademikern Mohamed Bouaziz satte eld på sig själv i Sidi Bouzid för att protestera mot beslagtagandet av hans frukt- och grönsaksstånd, kom Tunisien i rörelse och upproret satte igång. Med sin början i Sidi Bouzid spreds det sedan till alla produktiva centra i det maghrebinska landet för att sedan nå mer avlägsna områden i ett nätverk av solidaritet och kamp där skol- och universitetsstudenter står sida vid sida med högstadielärare, arbetare, arbetslösa, advokater och fackföreningsmedlemmar. Alla ovilliga att ge efter för den extremt våldsamma repressionen från regimens sida.

Två organisationsutrymmen korsas då fackföreningar, sociala nätverk och bloggar understödjer kamperna och mobiliseringarna. Fackföreningarna fick redan den första dagen av tumult i Sidi Bouzid se sina dörrar öppnas upp av basfackmedlemmar som förvandlade kontorsrummen till hubbar där kunskap, passion och kompetens av framväxande subjektiviteter har kunnat flyta samman. Studenter och arbetslösa akademiker har på så sätt funnit en plats där de kunnat koppla det politiska återupplivandet av revolten till den kunskap som utvecklats av de många basfacksmedlemmarna och till den kunskap som finns hos de många advokater och lärare som redan från början valde vilken sida de skulle stå på.

Så fackliga kontor har blivit till platser för rådslag i stunder av frist, men även baser och permanenta sociala garnisoner i alla tunisiska städer från vilka demonstrationer och initiativ kan ta sin början. Appellen som vandrar runt överallt på nätet handlar om att samlas framför fackkontoren och vänta på att man blir tillräckligt många för att då sätta igång ett demotåg eller ett protestinitiativ. Och även här lyckas sociala nätverk ge kontinuitet i kommunikationen mellan orterna och med att fördöma regimens förtryck.

Ben Alis statsapparat satte hela den tunisiska webben under bevakning redan i december. Efter att ”Cable Gate” briserat stängdes Wikileaks och man ströp tillgången till alla de informationskällor som transporteras genom kablar vilka kännetecknas av öppet kritiska toner mot den nordafrikanska regimen och som sedan revoltens utbrott utgjort utgångspunkten för revoltörernas webbkommunikation.

Genom intensifieringen av protesterna under dessa dagar blev nätkriget mer intensivt. Sedan den 30 december är de tunisiska netizens (vars Facebook community är det största i hela norra Afrika) kommunikation hindrad av ett sofistikerat censursystem (under kodnamn ”Ammar”) som kan förhindra spridning av bilder, videor, sökord (som t.ex. #sidibouzid taggningen som används på Twitter) och andra uppdateringar i realtid till resten av planeten.

Under den senaste tiden har dock denna ram överskridits och skakats om på initiativ av Anonymous, den hacktivistorganisation som förra månaden spelade huvudrollen i storskaliga attacker mot Mastercard, Visa, Paypal, Amazon och alla andra företag vilka på grund av Washingtons påtryckningar de facto bidrog till internationella isoleringsinsatser mot Wikileaks. Detta gjorde man genom att skära av finansiella kanaler och försvåra för hosting av den tekniska plattformen. Genom ett kort uttalande som ingjöt en känsla av en stridsuppmaning påbörjade man Operation Tunisien (#OpTunisia).

Utan omvändningar har hackare av den numer välkända organisationen sänt ett ultimatum till polisregimen i Kartago: så länge som mediemörkläggningen som omöjliggör nyhetsbevakning av de tunisiska protesterna fortgår kommer alla de organisationer som ansvarar för denna censur vara måltavlor för nätattacker.

Och löftet har infriats: under några få timmar gjorde man olika statliga webbplatser oåtkomliga, en efter en. Men om Anonymous i december hade ”begränsat” sig genom att endast genomföra DDOS (dvs. åtgärder för att förhindra åtkomsten till en webbplats genom överbelastning av information), markerar attackerna de senaste dagarna ett kvalitativt språng. Webbplatsen för den tunisiska premiärministern Mohamed Ghannouchi har hackats. Under flera timmar syntes ett meddelande som upprepade att ”Operation Tunisien” skulle pågå så länge som det krävs. Eller åtminstone tills den tunisiska regeringen väljer att ta bort censurkappan man svept över landets nätkommunikationssystem.

Faktum är att denna operation bidrar till att förändra maktbalansen mellan gatorna och systemet eftersom sociala nätverk och bloggar fortsätter att offentliggöra information och fungerar som instrument för att främja initiativ. Ett exempel är den flash-mob man organiserade i huvudstaden då tåg- och tunnelbanelinjer blockerades genom ockupationer. Demonstanterna fick fler att ansluta sig till initiativet och även involvera många människor som inte hade haft möjlighet att läsa om eventet på Facebook.

Fackliga kontor och nätet är alltså de två utrymmen som korsas av den spontana organisationen av revolt i Tunisien som i skuggan av en otrolig repression fortsätter uttrycka sina krav. Om innehållet i de första upploppen i grund och botten inriktade sig på att göra anspråk på sysselsättning och var kopplad till arbetslösa akademiker så expanderade detta till en önskan och vilja att erövra ännu mer med att mobiliseringen spred sig till andra städer. Gatorna började kämpa och kräva frihet från regimen och en total omfördelning av rikedomarna mot krisen. Detta steg, lika formidabelt som plötsligt, i upprorsprogrammet visar på en subjektivitet som leder mobiliseringen på rätt väg. Den kämpande utbildningssektorn når framgång genom att tala till alla i samhället och engagera många andra arbetarkamper i demonstrationerna på torgen för medborgerliga rättigheter. Arbetarkamper som förr knappt kommunicerade och led av fragmentering.

Tack vare dessa dagar av revolt har idag gruvarbetarna i Gafsa (vilka gav upphov till en mobilisering av upprorisk karaktär 2008) dussintals advokater på sin sida som kämpar för att öppna upp utrymmen för rättvisa i den tunisiska polisregimen. Men detta är bara ett exempel av många andra sinsemellan liknande situationer idag där politiska och sociala instanser flyter samman på gatorna med början i fackföreningarnas kontor och i de sociala nätverken.

Kampen och organiseringen har i mer än 20 dagar lyckats stå emot den hårda repression som (utöver desinformation och censur) härjat områden och demonstranternas kroppar. Sedan början har regimen använt allt sitt våld och sin brutalitet för att stänga in och låsa mobiliseringen. Staden Sidi Bouzid stängdes helt och belägrades av armén och polisen som i andra städer öppnat eld mot demonstranter. Minst två har dödats och dussintals skadats. Många husrannsakningar har genomförts i hemmen hos kamrater. Gripanden på natten och under demonstrationer har lett tillfängelse för dussintals demonstranter. Dessa repressiva aktioner mot aktivister, fackföreningsmedlemmar och demonstranter följs också av tortyr. Ungdomar och även barn torteras, i Menzel Bouzayane torterades till och med ett barn på 14 år i polisens förvar. Journalister och jurister kidnappas och misshandlas. Dessa senare omnämnda har inte kunnat komma in i rättssalen i Tunis och i andra städer på grund av att de attackerats av kravallpolis (som i huvudstaden), eller blivit slagna av den politiska polisen i närheten av deras arbetsplatser. Advokater har försvunnit, blivit slagna eller kidnappade för att sedan bli dumpade utanför staden. Journalister har arresterats i preventivt syfte eller har fått sina hus omringade av den politiska polisen som beslagtagit datorer, kameror och mobiltelefoner.

Detta repressiva maskineri verkar inte skrämma rörelsen denna gång. En kvinnlig advokat som vart kidnappad men släppt efter några dagar i häkte, menar att det förhåller sig tvärt om. ”Ben Ali förstår att hans dagar kan vara räknade denna gång. I talet som diktatorn höll i TV märkte vi för första gången av en rädsla, av ett tecken på sammanbrott.”

Och hon har rätt. De institutionella medierna och kommunikationskanalerna struntade helt enkelt under den första veckan i städerna som befann sig i ett tillstånd av belägring, i armén som besköt demonstranter, i självmordsförsök utfört av arbetslösa. Kort sagt existerade inte mobiliseringarna för officiell media.

Men veckan efter tvingades regimen till att ta ett steg tillbaka så tills vida att Ben Ali under ett tal till nationen på regimens kanaler medgav att ”isolerade grupper av brottslingar, manipulatörer och provokatörer försöker utnyttja sociala oroligheter för att kuppa dessa i syfte att uppnå skadliga politiska syften.” Detta uttalande är, inom ramen för den tunisiska polisstaten, det första erkännandet av en inte alls lättkontrollerad pågående social revolt. I och med att strejken utlysts den 12:e januari finns möjligheten att ta ytterligare ett steg framåt.

Dagarna av social konflikt i Tunisien visar, genom deras sammansättning, genom kraften de uttrycker och styrkan de samlar, återigen hur kunskapens eld är kapabel att sikta högt mot krisens territorier och öppna upp ytor av autonomi för att bli ett socialt avantgarde där händernas och hjärnornas arbete erkänner varandra i den gemensamma och ömsesidiga kampen och frigörelsen från exploatering och kris. Från de gamla fackföreningarnas högkvarter siktar man mot regeringen och från nätet kraschar man regimens websidor. På båda platserna organiserar människor sig spontant – detta är ett tecken på att också bortom gränserna för Fästning Europa finns ett alternativ till krisen, ett alternativ som bara och alltid är kamp och organisering som bygger en annan värld, vår värld, utan gränser.

 

Översatt av Josef Yusuf för motkraft.net