För att få svar på våra frågor kan vi ta hjälp av en stor händelse som skedde ganska nyligen och som har undgått få. Det vill säga, ifall vi kan se till denna händelse utifrån ett längre historiskt sammanhang. 2005 utbröt ett uppror som vände upp och ner på de franska förorterna (banlieues) – och ofta även innerstäderna. En nutida brytpunkt som berörde även oss. Eller rättare sagt, särskilt oss, som kollektivt verkar för en radikal samhällsomvandling.

Enligt undersökningar som presenterats i pressen är majoriteten av de franska medborgare som på senare tid åkt ner till krigsskådeplatserna bosatta i förorten, i de “problemområden” som i Frankrike kallas känsliga urbana zoner (Zone Urbaine Sensible, ZUS). De är mellan 20 och 40 år gamla och har i de flesta fall tidigare avtjänat straff, dömda för “brott mot personer som representerar statlig myndighet”. Upphovsmännen till Charlie Hebdomassakern passar fint in på den officiella statistikens personbeskrivning av förortsbor, så kallade banlieusarder. Det verkar som om mer än en handfull unga parisare och invånare i de franska förorterna slutit upp bakom Islamiska statens fana eller på de mest ambivalenta och motsägelsefulla sätt blivit sympatisörer efter att ha deltagit i upproret.

2000-talets förortsidentitet formades i konfrontation och sammandrabbning med det militära, med polisen och rättsväsendet. Den var en reaktion mot konsumtionens destruktiva nihilism och ökenspridningen i det nyliberala Frankrikes förorter. Så lyder den tolkning vi föreslår, men hur gick det till? Vid en närmare titt ser man att det är en proletär identitet vi har att göra med. En identitet som i sitt formande var och fortfarande är sökande efter en allmän politisk riktning, etiska värderingar och ett långvarigt perspektiv. I brist på bättre alternativ har några vänt sig mot Islamiska staten eller mer allmänt mot den radikala islamismen (till största delen de nuvarande fraktionerna som stod som segrare efter att Muslimska brödraskapets islamdemokrati förlorat).

Det religösa inslaget var nästan helt frånvarande under upproret 2005. Regeringen och en del av pressen gjorde ett bedrövligt misslyckande i sina ansträngningar att pådyvla paradigmet om civilisationernas kamp. De många tårgaspatroner som kravallpolisen sköt in i förortsmoskéerna fick inte önskad effekt. Därför använde man ord som banditer, barbarer, utlänningar och avskum för att i den offentliga debatten beskriva de som deltog i upploppen. “La racaille” (slödder) var det ord Sarkozy, som på den tiden var inrikesminister, använde sig av precis innan man förklarade nationellt undantagstillstånd. Egentligen handlade det om unga franska medborgare, barn till första, andra och tredje generationens invandrare bosatta i förorten som natt efter natt av sammandrabbningar slog sönder den franska republikanska ideologin. En ideologi som formellt höll fast vid en assimileringspolicy från 1851, vilken går ut på att fullt medborgarskap och vissa materiella villkor kan åtnjutas i utbyte mot neutraliseringen av ens etnokulturella ursprungsidentitet.

Denna policy har aldrig fungerat utan att ge upphov till stora politiska konflikter eller fackliga sammandrabbningar. Under den första industrialiseringen krockade den med en invandrad arbetskraft, till största delen från andra europeiska länder som Italien, Spanien, Portugal och Belgien. När den postkoloniala invandringens första organisationer började bildas, som arabiska arbetarrörelsen Mouvement des travailleurs arabes (Arabiska arbetares rörelse) på 1970-talet, betraktade detta stora klassegment policyn med trötta ögon. 2005 var policyn definitivt en död hund som eliten trött drog fram i pratshower eller in i några tidningsspalter.

Redan under Rochards socialistregering (1985-1989) började de välfärdssatsningar som öronmärkts för förorten att minska. Marschen för jämlikhet mot rasism (Marche pour l’égalité et contre le racisme) som hållits sedan 1983 upphörde under denna period. Marschen hade hållits i landets alla större städer och synliggjorde de politiska problemen i förorternas livsvillkor – avsaknaden av välfärd och den ökande institutionella rasism som riktades mot förortsborna. Trots vänsterns varningsrop och oro tilltog situationen fram till 90-talet. Under detta årtionde såg vi organiserade former av social konflikt och sammandrabbning för sista gången. Invandrings- och förortsrörelsen Mouvement de l’immigration et des banlieues (MIB) var väldigt aktiva i kamperna för rätten till bostad, tillgång till välfärd och självförsvar mot rasistiskt polisvåld, i synnerhet utövat av antibrottsbrigaden (Brigade anti-criminalité, BAC) – en specialstyrka ökänd för rasistiskt våld, brutalitet och mord i de franska förorterna.

I slutet på nittiotalet krossades MIB med repression och i några få fall köptes de upp och införlivades i olika institutioner (spillrorna av organisationen fortsatte att existera några år in på 2000-talet, översättarens anm.). Detta lämnade förorten utan några tydliga politiska instrument (rapmusik undantaget) när den utsattes för nyliberal ökenspridning.

Det definitiva slutet för möjligheterna till social rörlighet, bristen på vård, service och ett önskvärt utbildningssystem, exkludering från stadens rörelsefrihet, ökad arbetslöshet och osäkerhet gav upphov till en ständigt ökande social konflikt. Genom sina latenta former av konfrontativ organisering hamnade förortsborna i en dialektisk relation med polisen och rättsväsendet. Den originella och ambivalenta figuren får sin form i den juridisk-polisiära sfären som en förortens “partisan” – ett offer för missförhållanden eller en huvudrollsinnehavare ute efter hämnd. Han använder webben för att bygga de första hiphopbloggarna, SMS för att organisera sammandrabbningar, snortar tjack på barrikaderna, rasar över nyliberalismen genom rap och graffiti, förstör privatbilar och kollektivtrafik, bränner ner skolor och kommunala byggnader. Genom att bygga barrikad efter barrikad försöker han nå stadskärnan där triumfen över den förlovade konsumtionen väntar, bevakad av BACs sparkar och slag och av de franska domstolarnas fängelser.

Detta är 2005 års “tragiska partisan, söndersliten av politisk ensamhet” från förorten. Hans ruffiga sammansättning bar på ambivalenser redan då och utsattes för oväntade polariseringar. I avsaknaden av en Pugatjov eller någon plattform att ställa krav utifrån satte banlieuesarden fordon i brand, slog sönder offentliga och privata byggnader och attackerade polisen. Han rörde sig inom en dialektik som producerade och reproducerade den egna identiteten i förhållande till de militära, polisiära och rättsliga apparaterna. Han trängde sig fram genom den nyliberala ökenspridningen i storstadsförorterna med hjälp av identitära metoder i form av positionerande mot de enda skepnader staten visar sig i förorten: urbana gränser med beväpnade vaktstyrkor, repression och rättsprocesser.

Sammandrabbningarna hösten 2005 tog sin början efter mordet på två tonåringar under en polisjakt i Saint-Denis (också den Parisförort de två huvudmännen i Charlie Hebdomassakern kom ifrån). Subjektivt sett så avslutades med dessa upplopp en kampcykel på nästan 40 år. Denna händelse kunde ha blivit en enastående möjlighet där nya ytor öppnades upp, nya former av organisering och konflikt påbörjats och ett experimenterande med nya kollektiva projekt kunde provats. Men varken rörelsen mot kriget i Irak (som kom ur globaliseringsrörelsen och toppmötesprotesterna) eller rörelsen av prekära arbetare och studenter satte någonsin sin fot i förorten. Den redan då tydliga klyftan mellan vänstern, ultravänstern och förorten har bara ökat med tiden. I februari 2006 mobiliserade gymnasieelever och universitetsstudenter emot förstaanställningskontrakt (Contrat première embauche, CPE), som skulle ha gjort det lagligt att avskeda unga mellan 18 och 26 år utan anledning. “Förortsfrågan” sågs aldrig som politisk av den sammansättning som utgjorde rörelsen mot prekariseringen vilken, när slaget till slut var vunnet, återvände till sina klassrum och fakulteter.

Upproret 2005 gjorde dess outtalade krav synliga och kännetecknades uttryckligen av en stridslysten dialektik bestående av banlieuesarder-polisen eller banlieuesarder-repression. Detta befäste en närmast militärt orienterad förortsidentitet. Det är denna analys vi har i ryggen när vi försöker förstå varför delar av denna sammansättning nu orienterar sig mot Islamiska statens Call of Duty – till en plats där jihadistestetiken på ett perverst sätt tillfredsställer det ambivalenta begäret efter konsumtion och där strävan efter social rättvisa omkodats till ett gudomligt löfte om rättvisa som ska infrias på jorden. En italiensk artikel av Nique la Police på sajten Senza Soste analyserar den politiska och antropologiska estetiken hos den radikala islamism som IS lanserat. Texten förklarar bland annat hur vykort från kalifatet visar upp ett lugnt och fridfullt liv i landet av mjölk och honung, blandat med krigsbilder på korsfästelser, slavmarknader och halshuggningar. Bilderna erbjuder en pervers tillfredsställelse av den försörjning och den rättvisa som aldrig fanns i förorten men som nu väntar i det förlovade landet. Ur denna synvinkel är det också tydligt hur paradigmet om “civilisationernas kamp” fungerar som en sorts aktiveringsmekanism genom att den raderar klassparametrarna och möjligheterna till befrielse och proletärt självbestämmande. I grund och botten så förvandlar paradigmet om “civilisationernas kamp” våldsamt klasskonflikten till en inomkapitalistisk sådan som konfessionaliserar och etnifierar sammandrabbningen. Paradigmet är dessutom omedelbart inneboende i de många imperialismernas geopolitiska intressen.

Fram till idag har den franska förorten aldrig tidigare konfronterats med en islamiseringsprocess av politisk natur. Faktum är att det unga förortsproletariatet ofta har lösgjort sig från de traditionella formerna av islam såsom de praktiserats av deras familjer. Den dragningskraft som IS kallelse har fungerar först och främst i en död förortsöken, utan några radikala och revolutionära projekt som ligger i linje med förortsbefolkningarnas behov, problem och förväntningar. Det paradoxala är att i och med de revolutionära processerna från den revolutionära vågen som utbröt 2011 så valde det unga proletariatet och medelklasserna i Nordafrika och Mellanöstern att överge, vägra eller gå in i öppen konflikt med den islamdemokratiska strävan som Muslimska brödraskapet stod för. Om man ser till de faktiska siffrorna, åtminstone i södra och östra Medelhavsområdet, så har inte IS kallelse fått mycket att röra sig förutom den hårdkokta kärnan som existerade redan innan kalifatets uppkomst i området mellan Syrien och Irak. Parisförorten och de tragiska terrordåden nyligen ställer därmed oss – som i linje med erfarenheterna från Rojava experimenterar med autonomi och antagonism – inför en viktig utmaning. För att undvika att bara bli vittnen till tragedier på hemmaplan och supportrar till triumfer i utlandet så måste vi försöka erbjuda ett svar genom att börja i våra egna territorier, i enlighet med våra begränsningar, men också från de möjligheter som – ifall de inte tas vara på – mycket väl kan förvandlas till en stundande fiendes territorier.

Översättning: Josef Yusuf